En historisk tillbakablick på Drettinge/Drättinge under 1900-talet
(Bytte stavning i kyrkoboken någon gång mellan augusti och oktober 1919)
På en karta från sent 1700-tal framgår att Lyckås Säteri med Drettinge hade tre brukningscentra dels ett vid den nuvarande ladugården på Lyckås med åkrar från Skärstad Ängen till och med Lyckås nuvarande tvåan, ett vid Lilla Lyckås med åkrarna Lyckås etta och Drättinges etta och tvåa (Lyckås 19) och ett där nuvarande huvudbyggnad på Drättinge ligger med resten av Drättinge åkrar. Vad som fanns nordväst om landsvägen på Lyckås framgår inte för det finns inte med på kartan och tillhörde sannolikt inte Lyckås då.
På karta upprättad 1880 – 81 fanns på Drettinge två ladugårdar en där nuvarande ladugård ligger och en söder om Jordstopsvägen som då inte gick till Jordstorp utan till Krubbarp med en mindre avstickare till Jordstorp.
Ägarlängd
Drättinge ägdes tillsammans med Lyckås av greve Hamilton fram till 1917 då Lyckås AB bildades och blev ägare fram till 1923. Styrelsen för Lyckås AB bestod då av landshövdingen Nils Gustaf Ringstrand, och direktörerna Iwar Lindeberg och Carl Gideon Johansson, alla i Stockholm, konsuln Uno Steinholtz i Västervik jämte direktören Frans Wilhelm Schüllerqvist å Lyckås Gård med direktören Nils Johan Larsson i Nissaryd, Långseryds socken, och advokaten Axel Fahlström i Jönköping såsom suppleanter.
1923 köptes Drättinge gård av godsägare F A Pettersson (1868 – 1928) kallad ”Husapelle” för en köpeskilling av 434 000 kr. I köpet ingick även 15 000 kwh fri elkraft av de 55 000 som Lyckås AB erhållit när man 1917 sålde sin vattenrätt i Edeskvarnaån samt Hanefors kvarn och Edefors kvarn och såg med tillhörig jord till Jönköpings stad. Han ägde även sedan tidigare Strömsholm i Lekeryd. 1924 köpte han till ytterligare ett skogsområde kallat Ekhagen för 9 000 kr i köpet ingick inte ekarna som var grövre än 12” ca 30 cm för de var redan sålda med avverkningsrätt till AB Jönköpings Snickerifabrik, det är samma område som vi idag kallar för Ekeskogen trots att det är betesmark.
Det Drättinge som såldes ifrån Lyckås nu var inte detsamma som en gång lades ihop med Lyckås, nu hade åkerarealen utökats med Lyckås 19, nuvarande 1:an och 2:an, medan en hel del av Drättingeskogen stannade kvar på Lyckås.
Den 15 juli 1929 köpte Birger Svensson (1877 – 1940) Drättinge av dödsboet efter F A Pettersson.
Birger Svensson var i västra Sverige känd som framgångsrik jordbrukare från den tid han innehade Ströms säteri vid Lilla Edet söder om Vänern. Han sålde emellertid Ströms säteri antagligen för att han fick bra betalt och att han dessutom ville köpa en gård i Halland varifrån han kom från början. Ströms Säteri bestod av mycket skog, vilket inte var Birgers stora intresse dessutom är Dalsland väldigt nederbördsrikt som innebär en besvärlig växtodling, det regnar på höet och det går sällan att så höstsäd då det alltid är blött, vilket även den nuvarande ägaren av Ström klagar på. Han hittade emellertid ingen lämplig gård i Halland utan han var ända uppe i Sörmland och letade gårdar. Det berättas att när Birger Svensson på väg till Stockholm, där familjen bodde en kort period, med bilen passerade Drättinge så blåste hatten av varvid han tog sig en extra titt på gården och blev förtjust i den och när han fick höra att den var till salu så slog han till. Birger körde inte bilen själv utan det var hans son Eric. Birger hade visserligen körkort men kunde inte köra bil, körkortet fick han sedan han lyckats backa bilen genom ett fotbollsmål, att backa med bilen tyckte han inte var värre än att backa med häst och vagn och det kunde han.
Birger kunde inte bara köra häst, han ägnade sig även åt hästavel och fick pris för hästavelns främjande (skådepenningar) med både Oskar II Sveriges och Norges konung och Gustaf V Sveriges Götes och Vendes konung på baksidan. Han fick även pris för nötboskapsavelns befrämjande från Göteborgs och Bohus läns- samt Jönköpings läns kongl. Hushållningssällskap.
Birger Svensson var förutom duktig jordbrukare en affärsman, han sålde ju delar av Drättinge men köpte istället fastigheter i Jönköping bl.a. en i kvarteret Abisko.
Birger hade många syskon han var äldste sonen i en syskonskara bestående av sexton barn och två fosterbarn. Det föddes två pojkar och en flicka, två pojkar och en flicka och så höll det på det betyder att det blev dubbelt så många pojkar som flickor en av bröderna flyttade till Amerika och blev byggmästare en var en period apotekare i Jönköping men de flesta blev jordbrukare. Det berättas att när Birger var på stan kom en flicka fram till honom och sa hej Birger varför han senare frågade sina kamrater vad det var för en söt flicka upplyste de honom om att det var din syster. Vidar en av bröderna hade affär i Varberg han hjälpte sedan Birger med bokföring på Ströms säteri och köpte sedan gården Björnhult utanför Falkenberg. Vidars son Bengt var mer intresserad av att flyga än av jordbruk varför han anlade ett flygfält. Den gården köptes senare av Falkenbergs kommun och där finns nu även en golfbana. Birgers yngste bror var den som fick ta hand om fädernegården Angeryd som nu drivs av hans son Bengt Stener för övrigt sannolikt det vanligaste namnet inom släkten.
Fastigheter som tillhörde Drättinge enl. lantmätare B Norman 27/7 1929
Drättinge Skattegård 13 124,742 ha därav åker 26,474 äng 1,891
Drättinge Norrgård 23 94,333 ” 30,532 1,594
Drätting Södergård 33 66,65 ” 36,389 4,709
Drättinge Östergård 43 28,41 ” 13,444 2,533
Stefansdal 11 7,565 ” 7,565
Lyckås 19 37,28 ” 37,28
Brunkulla 13 * 51,29 ” Ingen specifikation
Jordstorp 13 38 ” - ” -
Krubbarp 13 * 42,95 ” - ” -
Målen 13 * 82,23 ” - ” -
Summa 573,45 ha 151,684 10,272
* Dessa fastigheter samt del av Drättinge Skattegård (Nyängen) sålde Birger under 1931 och 1932, 1936 sålde han 143,33 hektar av skogen. Den 14 mars 1936 köpte Birger Drättinge 51 av Jönköping-Gripenbergs Jernvägsaktiebolags konkursbo. Nuvarande areal är 375 ha varav ca 150 ha åker och 45 ha beten.
År 1940 övertogs gården av Birgers son Eric Stener. Eric ville egentligen inte bli bonde utan han ville bli ingenjör för det var tekniken som var hans stora intresse men det fick han inte för sin far. Eric sålde i sin tur redan 1957 gården till sina minderåriga barn Karin, Bengt, Ragnar och Sven. Denna försäljning gjordes enbart av skattetekniska skäl. Eric fortsatte att arrendera och bruka gården fram till 1967 då han av hälsoskäl var tvungen att sluta enbart 57 år gammal. Driften övertogs formellt av Bengt den 1 januari 1968 som genom AB Bremora sedan dess arrenderadar Drättinge.
Erics intresse för teknik började redan i barndomen han byggde radioapparater och han hade ångmaskin och andra tekniska prylar som hans söner sedan lekte sönder. Redan som sextonåring fick han börja köra bil, han fick tillstånd av tre landsfiskaler i Dalsland att inom deras distrikt köra bil utan körkort om någon med körkort satt jämte och det gick ju bra eftersom Birger hade körkort. När han sedan kom till Drättinge fortsatte han med det tekniska det gjordes många redskap som sattes på traktorerna för att underlätta arbetet, det byggdes räls i ladugården med vinsch för att lätt få in ensilaget. När kriget kom var han bland de första att sätta gengas på bilen även en bandtraktor försågs med gengas.
Någon överdriven föreningsmänniska var inte Eric men han var medlem i Slakteri- och mejeriföreningarna det fanns inte något val. Centralföreningen (nuvarande Lantmännen) var inte Birger med i och till en början inte Eric heller, men så småningom gick han med. I övrigt var han aktiv i Hemvärnet, var stf. Hemvärnschef, värnplikten gjorde han som mekaniker vid flyget. Han var vidare medlem i Lions Jönköpingsförening och medlem i Högerpartiet i Skärstad, han hade dock inga politiska uppdrag förutom en mandatperiod som suppleant i Hälsovårdsnämnden.
1979 sålde Karin sin andel i gården till sina tre bröder.
1999 köpte Bengt och hans hustru Eva Ragnars andel i Gården i samband med den affären fick Ragnar den tomt där den gamla sågen ligger och han har sin verkstad för sina entreprenadmaskiner.
2016 sålde Sven sin andel i gården till Bengt och Evas son Claes
2021 sålde Bengt och Eva sina andelar i gården till Claes som nu är ensam ägare av gården
Bengt arbetade på gården efter realexamen gick sedan en vinterkurs och en kontrollassistentkurs på Lantbruksskolan i Tenhult. Värnplikten gjorde Bengt på Ing 2 i Eksjö, blev uttagen som maskinförare och slutade som kockgruppchef.
Den 1 april 1967 började Bengt på Drättinge igen och från och med den 1 januari 1968 tog han över driften och har firat 40-års jubileum som brukare av Drättinge Gård. Under 1970 arbetade Bengt dessutom som ombudsman för Moderata Ungdomsförbundet och har även senare varit deltidsanställd i samband med valrörelser.
Den 17 oktober 1970 gifte sig Bengt med Eva Fröberg som då var på väg att utbilda sig till förskolelärare men hon fick egna barn att ta hand om och har sedan dess även varit aktiv i driften av Drättinge. Bengt har under perioder varit deltidspolitiker och då det var Eva som fick skötta det mesta på Gården.
Även Ragnar och Sven har varit anställda på Drättinge de började efter avslutad skolgång. Ragnar började som traktorförare och var den som fick köra grävmaskin när en sådan köptes in. Det blev så småningom fler grävmaskiner och Ragnar övertog så småningom den verksamheten.
Tack vare Bengts svärfar som var byråchef på ASEA och hade behörighet inom el kunde man starta en elfirma som gården har haft stor nytta av. På 1970-talet var det mycket som byggdes om på Drättinge. Bl.a. skulle mycket el kopplas till spannmålsmagasinet efter Bengts ritningar.
Sven fick även ta hand om spannmålshanteringen förutom att han till och från fick sätta sig på en traktor. 1981 slutade Sven och började arbeta på det som idag heter ABB.
December 2002 började fjärde generationen Stener att på heltid arbeta på Drättinge. Det är Claes enda sonen och yngst av Bengt och Evas fyra barn. Efter studenten 2000 arbetade han utanför gården ett par år. Nu står Claes för driften av gården.
Ekonomibyggnaderna på Drättinge
Den nuvarande ladugården byggdes av Lyckås AB och stod färdig 1920. Ladugården rymde ca 70 mjölkkor med rekrytering.
Vid 1926-års inventering fanns bland ladugårdsinventarierna bl.a. en separator m. elmotor 225:-, Alfa-Laval mjölkmaskinsanläggning m. elmotor och 8 st mjölkapparater 2.700:- och en varmvattenberedare 130:-.
För att få in fodret till djuren i ladugården fanns det fyra stycken rännebroar och möjlighet att köra uppe på skullen och i ladan. I början av 30-talet byggdes ladugården om och en hiss sattes in för att istället kunna hissa in fodret.
Kvalitén på mjölken var viktig även förr, redan 1940 sattes den första mekaniska kylanläggningen in en ALFA djupkylningsanläggning Modell E. T.
1942 byggdes en betongsilo för ensilage materialet till den kom från Eskilstuna Cementfabrik. Den följdes sedan av tre ensilagesilos byggda i trä, den första byggdes 1946 de andra två något senare. Gräset som skulle ensileras hissades med hjälp av den hissen, men de tömdes för hand. Betongsilon och den första träsilon revs 2020 för att ge plats till halmförvaring.
Ett antal gånger byggdes ladugården om och nya utgödslingsanordningar sattes in men alltid med samma resultat de höll några år sedan var det dags att byta. För att slippa krånglade utgödslingar och för att rationalisera ladugårdsarbetet byggdes ladugården 1958 om till kall lösdrift och med mjölkning i ett separat mjölkstall typ Alfa Laval fiskben där mjölkaren stod i en grop med korna på bägge sidor. Idag byggs alla nya ladugårdar med lösdrift men 1958 var lite för tidigt och intresset hos Eric Stener var mer för det tekniska och mindre för korna dessutom var ekonomin i mjölkproduktionen dålig medan spannmålsodling var betydligt bättre varför mjölkkorna såldes.
1969 kom nästa omdaning av ladugården och ladan rensades från allt onödigt och hyrdes ut till Husqvarna AB som använde det till lager i några år.
Den delen av ladugården som var byggd till häststall byggdes om i mitten av 50-talet. Kvar blev ett stall för 4 hästar och så blev det garage för 3 traktorer och i resten byggdes en spannmålsanläggning med tork och lager för ca 250 ton spannmål. Men redan 1931 fanns planer på att använda delar av häststallet till spannmålsmagasin, en offert togs in från Svenska Fläktfabriken på fyra spannmålssilos med luftning, någon affär blev det dock inte då. Under början av 70-talet blev det åter förändringar i det gamla stallet, traktorgaragen och stallet slogs ihop och taket höjdes i en del och det blev en verkstad där alla maskiner kunde köras in och repareras. Spannmålsmagasinet kompletterades med ytterligare en tork och utlastningsfickor.
Husqvarna AB byggde lager på annat håll samtidigt som Staten inte längre stöttade industrin med lagerstöd och därmed upphörde uthyrningen till lager. Ladan användes då till maskinhall och spannmålslager och ladugården byggdes delvis om till potatislager och resten användes så småningom till fårhus.
Den senaste ombyggnaden av ladugården och ladan gjordes 1996 -1999 för att passa den nuvarande djurhållningen.
Spannmålsmagasinet byggdes ut ytterligare 2002 – 2003 då verkstaden från tidigt 70-tal fick stryka på foten och där byggdes en ny spannmålsmottagning två nya torkar ett antal nya spannmålsfickor.
G:a magasinet är byggt på 1700-talet, på första planet var det stall innan nuvarande ladugård byggdes och resten av huset var magasin i två plan. Huset byggdes till i början av 1900-talet för att få plats med gröpkvarn för att mala foder till djuren och mer spannmål. Byggnaden användes som spannmålsmagasin fram till mitten av 1950-talet då den verksamheten flyttades till ladugården. Tillbyggnaden revs i slutet av 1960-talet den var byggd av reglar och plank och var i dåligt skick medan den ursprungliga delen är timrad.
Redan på den gamla ladugårdens tid fanns det ett våghus som det gick att köra igenom med häst och vagn. Vågen användes för att väga skörden och även djuren lär ha vägts ibland. I våghuset fanns även ett förråd och två utedass. Våghuset revs i samband med att maskinhallen byggdes.
När nuvarande ladugård byggdes, byggdes även en vagnbod med plats för vagnar och maskiner där fanns även små redskapsskjul med lås där de anställda hade sina redskap. Även vagnboden revs för att ge plats för maskinhallen.
År 2000 stod en ny maskinhall på nästan 1 000 m2 färdig i denna inryms dessutom en modern verkstad och ett väl tilltaget utrymme för personal bägge med golvvärme samt ett pannrum med en stor halm/vedpanna på ca 500 kw. Värmepannan användes även för uppvärmning av bostäderna och för spannmålstorkning även ladugården kan få värme från pannan.
Gårdens vällingklocka
Vällingklockan lär från början hängt på bostadshuset som även innehöll mejeriet, flyttades sedan till ett hus strax jämte som innehöll gårdssmedja och brygghus, det var där man då ”ställde ut” de anställda, detta hus revs tidigt 50-tal. När vagnboden byggdes i början av 20-talet var det naturligare att samla de anställde där och därför flyttades vällingklockan dit. När huvudbyggnadens fasad renoverades och taket lades om1990, sattes vällingklockan upp på dess tak och användes inte nu längre för att kalla de anställda till arbete.
* ställde ut =samlades för att få dagens arbetsuppgifter.
Bostadsbyggnader
”Husapelle” som köpte gården 1923 var byggmästare och han byggde nuvarande Corp de Logi för sig och sin förvaltare Georg Eriksson och det stod färdigt 1925. Själv bodde ”Husapelle” på andra våningen han inredde också vinden för sina barn när de kom på besök. Hans hustru tyckte att Drättinge låg för långt ut på landet därför hade de kvar en lägenhet även i Jönköping. När huset var färdigt tyckte han att det såg för smalt ut, därför byggde han till ett rum i söder för att det skulle se lite pampigare ut när man kommer från Jönköping, i den utbyggnaden inrymdes även ett garage. Huvudbyggnaden byggdes sedan om av Eric Stener 1953 och det blev då en lägenhet istället för två.
Ombyggnaden blev till ett stort bekymmer för Eric, den anlitade byggmästare blev sjuk vilket innebar att bygget blev försenat och dyrare än beräknat. Dessutom vaknade Taxeringsnämnden med dess ordförande Karl Boo och man godkände inte de avdrag som Eric hävdade var underhåll. Nästa instans Länsrätten godkände lite mer som avdrag och slutligen Kammarrätten gick ännu lite längre men allt gick inte igenom. Det slutade inte med detta, nu följde ett antal år som Taxeringsnämnden nagelfor Erics deklarationer med en massa skriverier som följd.
År 1960 lagom till Eric 50-årsdag togs balkongen bort och en ny entre byggdes, synd tycker vi idag för huset förlorade en del av sin karaktär. Anledningen till att balkongen revs var att golvet inte var tätt och därmed rasade det putsade taket under balkongen.
1971 var det åter dags för en ombyggnad då det åter blev två lägenheter en för Rut Stener och en för Bengt o Eva. Så var det fram till 1980 då Rut tillsammans med Ragnar och Sven flyttade ner till ”Bygget” då blev det återigen en lägenhet. 1990 tilläggsisolerades huset och fasaden reveterades på nytt och takteglet byttes och blev svart istället för rött och vällingklockan blev pricken över iet. 2014 byggdes huset åter om till två lägenheter när Claes med familj flyttade in i halva huset.
”Husapelle” bedrev en intensiv sågverksamhet och behövde bostäder för sina arbetare och byggde ett hus med fyra lägenheter vid sågen som låg mellan landsvägen och Landsjön, det huset fick heta ”Bygget” under många år och det är än så länge det sista bostadshuset som är byggt på Drättinge. Han byggde även om gamla huvudbyggnaden från 1700-talet som då var i dåligt skick och satte på takkupor och inredde även vinden till bostäder. Dessa båda hus var i bruk fram till mitten av 1950-talet men var då omoderna och behövdes inte för bostäder då antalet anställde på gården hade minskat betydligt och någon verksamhet vid sågen ej bedrevs. Byggnaden vid sågen ”Bygget” rustades upp igen 1980.
På gården finns ytterligare ett bostadshus från 1700-talet däri fanns även mejeri på 1800-talet. 1944 byggdes det om till 4 lägenheter, där var tidigare 8 lägenheter om ett rum och kök. Där är fortfarande 4 lägenheter med modern standard. Huset moderniserades ytterligare av Eric Stener 1957 och ett nytt hus med lägenhetsförråd och brygghus byggdes. 1970 byttes värmepannorna i köken ut till elpannor, elen var ju billig på 70- och 80-talen. År 2001 sänktes golvet i källaren, golvvärme lades in och en gemensam tvättstuga byggdes och elpannorna och varmvattenberedarna i lägenheterna togs bort och värmen kommer nu från gårdens gemensamma värmepanna via kulvert i marken.
Gamla stationsbyggnaden innehöll från början väntsal och expedition samt lägenhet för stationsvakten. När järnvägen upphörde köpte Birger Svensson banvallen och stationshuset av konkursboet efter JGJ. Stationshuset blev bostad för Gårdens anställda bl.a. bodde Erik och Agnes Gustafsson där fram till att de flyttade in på Tullebo. Stationshuset såldes 1987 och är sedan dess både om och tillbyggt. Gamla banvallen är nu åter aktuell fast denna gång som gång- och cykelväg mellan Kaxholmen och Skärstad, kanske blir det byggnation redan 2009.
Gamla huvudbyggnaden
2020 - 2023 renoverades den gamla 1700-tals huvudbyggnaden på gården, som nu inrymmer 5 lägenheter.
Djuren på Drättinge
Under 1800-talets senare del var mjölkkorna från gårdarna Lyckås och Drättinge riksbekanta p.g.a. sin goda avkastning. Korna på Drättinge var ren SRB medan de på Lyckås även hade inslag av Jersey. Efter ladugårdsbranden och en ny ladugård stod färdig på Drättinge 1920 bestämdes av dåvarande ägare Lyckås AB att Drättinge skulle säljas och att även djuren skulle ingå vid köpet. Dåvarande inspektoren på Lyckås var en av spekulanterna och ganska säker på att bli ny ägare av Drättinge och han valde därför ut de bästa korna som fanns på Lyckås och Drättinge och satte dem i ladugården på Drättinge.
Den 31/12 1926 fanns det på gården 17 hästar, 3 tjurar, 84 kor, 18 avelskvigor, 27 unga kvigor, 10 kvigkalvar och 2 tjurkalvar.
1932 mjölkade två av korna 7 260 kg mjölk, en av dem var Jenni 517 som reda då hade 14 kontrollår bakom sig. Medelavkastningen låg då på 4 758 kg mjölk med 3,75 % fetthalt eller 179 kg smörfett. De bästa åren var mellan 1937 – 1940 då låg medelavkastningen på över 200 kg smörfett ingen hög siffra idag men då var det riktigt bra. Korna hade en levandevikt i medeltal på 600 kg. Birger Svensson var mycket intresserad av korna och var långt framme både vad gällde avel och utfodring. Det såldes mycket livdjur från Drättinge och med goda priser, många tingade på kalvarna redan innan de var födda. Mjölkkorna såldes den 19 april 1963 på livdjursauktion på JLS i Jönköping. Många av korna kom till nya besättningar där de flesta blev toppkor.
Mellan åren 1963 och 1975 fanns det inga djur på gården förutom att Bengt några somrar hade lite tjurar och stutar.
1975 införskaffades 15 tackor vilka ökade i antal till 150 st. De första tackorna var korsning mellan vit lantras finull och texel senare har baggar av raserna leicester och dorset också använts, dessa raser är till enbart för köttproduktion och ull. Pälsfår prövades några år. 1987 drogs antalet ner till ca 30 tackor, vilket fortfarande är det antal som finns på gården, huvuddelen av tackorna lammar nu i januari och lammen är färdiga till slakt före betesläpp vilket betyder att tackorna inte behöver lika bra beten då de inte behöver ge di till lammen.
När antalet tackor minskade föddes några omgångar med mellankalv upp sedan gick istället produktionen över till am- och dikor de första kvigorna inköptes 1989. Som mest var det 100 am- och dikor, år 2004 ändrades EU-bidragen så att bidragen till am- och dikorna försvann och idag är antalet kor ca 45 st. Huvuddelen av korna är korsningar mellan charolais och limousin det finns också en del renrasiga Limousin. Dessutom finns det drygt 200 ungtjurar som föds upp till slakt. Ungtjurarna som köps in på hösten är huvudsakligen köttraskorsningar. Årligen går ca 250 storboskap till slakt från Drättinge. När det var som mest kor betades marker både på Ulfsnäs i Öggestorp och utanför Eksjö.
Markerna ovanför åkrarna var i början av 1900-talet i huvudsak betesmarker. I mitten på 20-talet planterades en del med gran och resten betades för dåligt så att de så småningom växte igen med sly av gråal. Mycket av betena har nu åter öppnats upp och det är ett arbete som ständigt pågår. För närvarande pågår diskussioner med Länsstyrelsen som i stället för bete vill att markerna skall vara igenvuxna och bli naturreservat.
Grödor på Drättinge
Åkrarna på Drättinge är väldigt varierande, närmast Landsjön är det ren sand för att sedan övergå till styv lera och längst upp på höjderna är det grusblandad mjäla. De lägst liggande åkrarna odlades upp först efter sjösänkningarna på 1800-talet. 1975 nyodlades ca 7 hektar längs upp på höjderna. Det är stora nivåskillnader på Drättinge, mellan den lägst liggande åkern och den högsta skiljer det nästan 100 meter.
Vallen har för det mesta haft en central roll då det ofta funnits mycket djur på gården och redan på 30-talet skördade Birger Svensson vallen tidigt för att den då innehöll mycket äggvita (idag protein) och med ett spädare vallfoder kunde korna äta mer och därmed mjölka mer. När det var mindre med djur på 70-talet odlades det istället hö för avsalu. Förr avsattes alltid en del av vallen till frö, det sker inte idag. Vallskörden har alltid varit arbetsintensiv och ända in på slutet på 50-talel hässjades allt hö och det var ett rent handarbete att sedan klä av hässjorna och lasta på vagnar skedde även det för hand. När den första frontlastaren kom till gården prövades att ta hässjorna hela men det fungerade inte bra bl.a. för att störarna och linorna också följde med. När skulltorkarna byggdes 1957 var det färdighässjat istället fick höet torka på slag och kördes sedan in för sluttorkning på skulltorkarna. Vallen togs även som ensilage men även det var ett tungt arbete för att få en bra packning i silorna var två man fullt sysselsatta med att fördela det hackade gräset, även uttagning skedde för hand. När silon var full täcktes den med ett lager av sand ca 10 cm vid uttagningens början skulle allt ösas ut igen. Ett år prövades att lägga en presenning i silon och sedan fylldes den med vatten när sedan ensilaget började sjunka när det blev packat, sjunk det snett och allt vatten rann ut. Dagens skörd är betydligt enklare, all vallskörd tas som rundbalar både hö och ensilage och med rundbalstekniken kan ensilaget vara torrare vilket innebär att ensilaget blir mer lätthanterligt.
Kålrötter fanns med i växtföljden in på 50-talet, det var ett bra foder men det gick åt mycket folk för att rensa ogräs bland plantorna likaså var upptagningen ett tungt arbete som skedde förhand därför fick de ge vika för andra grödor. 1932-års skörd var imponerande den uppgick då till 90 000 kg per hektar. Innan kålrötterna kunde ges till korna fick man dessutom skära sönder dem och det skedde i en skärmaskin som vevades för hand.
Majs odlades på försök i början på 50-talet även lantbrukskonsulenten var inkopplad men man hittade ingen bra och smidig skördeteknik varför det bara blev ett år. 2007 gjordes nästa försök med majs nu fungerade skörden smidigare men var tyvärr alldeles för dyr så det dröjer nog några år igen innan nästa försök.
Potatis i större skala kom in i växföljden när korna gått till slakt och odlades i tre år -64 – 66. Potatisen plockades för hand i korgar vilket krävde mycket folk och många korgar 1966 blev dessutom mycket av potatisen frostskadad och fick slängas. 1976 – 1994 odlades potatis igen nu användes maskin vid plockningen vilket underlättade en hel del. För att odla potatis fodras lättare jordar och det finns det inte mycket av på Drättinge så att ibland arrenderades en del lättare jordar av Lyckås. Potatislagret inrymdes i ladugården, men var inte särskilt rationellt och för att bygga nytt potatislager hade det behövts mer lämpliga potatisjordar än vad som finns i Skärstad dalen därför lades odlingen ner och djuren fick ta hela ladugården i besittning. Mycket av arbetet med potatisen skötte Eva framförallt plockningen på hösten och sorteringen på vintern.
Spannmålen har alltid varit den dominerande grödan, Birger Svensson fick flera priser bl.a. hederspris i form av silverfat för bra vårvete. De tyngre jordarna på Drättinge är bra vetejordar medan de lättare är mer lämpade för råg. Råg har dock inte odlats på många år.
Lin odlades några år på 50-talet men avlöstes av raps som sedan dess i stort sett alltid finns med i växtföljden. Sedan 2006 pressas även en del av rapsen främst för att få ett bra foder till djuren, ”rapskakan”. En biprodukt blev då rapsoljan, som idag är mycket efterfrågad.
Matoljan säljes i hel och halvliterflaskor under benämningen ”Drättinge kallpressade rapsolja”. Kallpressad rapsolja innehåller mycket omega3 och omega6 samt fleromättat fett varför den är den nyttigaste matoljan man kan använda. Rapsoljan kan även användas till fordonsbränsle.
Ärtor odlades förr och förekommer till och från även nu. Ärtorna används i huvudsak till foder medan det förr även ingick ärtor i naturaförmånen till de anställda.
Fruktodling har också förekommit på Drättinge. Det var F A Petterson som planterade fruktträden 1925 - 29. Odlingen omfattade cirka ett och ett halvt hektar med äpple- och päronträd och några körsbärsträd, sortlistan innehåller ett 30-tal olika sorter och ca 250 träd.
På 70-talel och ända in på 90-talet var flyghavren ett stort problem på Drättinge. Den fanns visserligen redan tidigare framförallt under en kraftledning som gick över åkrarna men när spannmålshanteringen ökade kom det in mycket spannmål fram gårdar med mycket flyghavre och den spred sig snabbt. För att få bukt med flyghavren anställdes ett stort antal skolungdomar varje sommar för att plocka flyghavre och Eva ägnade flera veckor varje sommar åt flyghavreplockning. Idag är flyghavren borta tackvare ett intensivt plockande samt en större andel vall i växtföljden.
Skogen
Skogen var det dominerade på Drättinge innan gården införlivades med Lyckås. När sedan gårdarna delades 1923 behöll Lyckås en stor del av Drättingeskogen och av det som fanns kvar sålde Biger Svensson hälften. Så länge det fanns gott om arbetskraft var skogen ett bra komplement för sysselsättning vintertid när det var lugnt på åkrarna. För skötsel av skogen sedan 1970 har Skogssällskapet anlitats och numera är det Sydved som har uppdraget.
Maskiner och teknik genom åren
Eric Steners tekniska intresse har även gått i arv till sönerna. Eric sysslade ständigt med tekniska lösningar för att underlätta arbetet. T. ex. för att lasta gödsel vilket var ett tungt arbete, konstruerade han med hjälp av ett vajerspel och en stor släpa med pinnar och ett sluttande plan en anordning så att det gick att lasta gödselspridaren full på några minuter. Likaså när tröskan försågs med spannmålstank så skulle lasset tippas av hemma i magasinet, tipp fanns inte på vagnarna men med hjälp av ett spel och elmotor tippades hela vagnen.
Redan 1932 fanns det en traktor på gården som komplement till hästarna. Traktorer i nämnd ordning den första traktor som fanns har jag inte lyckats hitta i någon dokumentation på, den kompletterades med en bandtraktor sedan en Lanz med järnhjul, en IH bandtraktor, Farmal H, två Bolinder Munktell, två Farmal EMD 50,ytterligare en Farmal H, IH 250 med halvband för skogskörning, IH 275, en Volvo BM Boxer 350, en Volvo BM Buster 320, IH 614, Farmal 806, IH 523, IH 624, IH 724, Farmal 826,IH 574, Fiat 880, Fiat 1100, Fiat 680, Fiat 980, Fiat 1280, Hürliman 6135, IH 574, New Holland TL 90, MF 8220, Deutz agrotron 135, Fiat 1280, New Holland 5070, MF 7680, New Holland T6
När det skall lastas gödsel idag används inte längre vinsch utan det är frontlastare på traktor eller grävmaskin som gäller. Det första frontlastaren kom till gården 1956 och monterades på den nyaste EMD 50 traktorn man fick även montera hydraulik på traktorn för det var inte standard på den tiden. Förutom att lasta gödsel så lastades också hö från hässjorna direkt på hölasset. Det höll på att gå riktigt illa vid ett tillfälle när traktorn med lastaren i topp välte i en backe, traktorföraren Arvid Swärd han att hoppa av när traktorn rullade runt och även traktorn klarade sig nästan oskadd. Arvid välte ytterligare en gång med en traktor när den skenade i en utförsbacke, det slutade lyckligt även den gången.
År 1972 byttes IH 523 som då var den traktorn som var utrustad med frontlastare ut mot en begagnad trakorgrävare IH 2275 vilken var till mer nytta då det fanns gott om täckdiken som behövdes repareras och stora stenar som skulle plockas bort. Så småningom blev det tid över att gräva åt andra utanför gården och ytterligare grävmaskiner anskaffades. 1981 övertog Ragnar Stener grävmaskinerna och entreprenadverksamheten. Någon ny frontlastare till traktorerna kom inte till gården förrän 1993 då rundbalarna gjorde sitt intåg på Drättinge. För att klara lyft av gödningspallar och andra tunga lyft på gården skaffades 1974 en begagnad ASEA-gaffeltruck från -64 som var i tjänst fram till 2020.
Första skördetröskan en Massey Harris 8,5’ kom 1952 som kompletterades med en bogserad Aktiv tröska 5’ -63 när korna försvann och spannmålsarealen ökade, nästa en MF 87 8,5’ -64, MF 87 10’-67, MF 510 12’ -68, MF 520 14’ -75 och Laverda 3700 16’ -86 New Holland 5080 20’ -2018. Tröskorna storlek mäts oftast hur brett skörbordet är och det mäts i fot ’ ca 30 cm eller 12 tum’’, att mäta bredden i fot är kvar sedan gammalt då både självbindare och slåttermaskiner mättes i fot.
För transporter inom gården fanns 5 vagnar med gummihjul en för enbet och de andra för par- hästar vilka sedan försågs med dragstång för traktor. 1968 inköptes en kärra och en vagn med hydraulisk tipp tillverkade vid Siringe Smidesverkstad de användes några år för spannmålstransport till Jönköping och senare för potatis. 1973 inköptes en Överums systemvagn med ett antal spannmålscontainers och en dumpercontainer det var ett väldigt smidigt system för inomgårdstransporter.
Bevattning införskaffades 1944 för att vattna kulturbetena närmast sjön som är väldigt torkbenägna. Anläggningen kostade 7 200 kr inkl. montage. En likadan bevattningsanläggning köptes också in på Lyckås men de användes bara några år och blev sedan stående p.g.a. att det var tunga rör som skulle flyttas ofta. Överenskommelse med Jönköpings stad om uttag av vatten från Landsjön innebar att Gården skall betala 2 öre per m3 och 12 kr fast avgift ändrades senare till en fast avgift då en vattenmätare skulle kosta 360 kr vilket var betydligt mer än vad vattnet skulle kosta under en 5-års period.
När potatisodlingen återupptogs i slutet av 70-talet inköptes en bevattningsmaskin och aluminiumrör med en dieseldriven vattenpump. Bevattningssystemet byggdes senare ut med nergrävda rör och en stor eldriven pump, ytterligare två bevattningsmaskiner anskaffades. Bevattningsanläggningen var färdigutbyggd 1987 så att i stort sätt samtliga åkrar kan bevattnas och även en damm byggdes för att få en bra vattentillförsel till bevattnings-anläggningen. 1987 – 89 användes bevattningen även för att tillföra extra kväve till spannmålen för att dels höja skörden och dels proteinet i kärnan då betalades ett tillägg om proteinhalten var hög. När vi kom med i EU sjönk spannmålspriserna och alla tillägg försvann istället betalade EU ett bidrag för spannmålsodling.
Att köra rakt med maskinerna är inte alltid så lätt, på såmaskiner har det nästan alltid funnits markörer att köra efter men på andra maskiner har man fått hitta på andra lösningar ofta sattes det ut käppar eller som Erik Gustafsson kom på att han kunde sätta ut små buskar han hittade i dikeskanterna dem slapp man ju dessutom gå ut och hämta när det var färdig kört. 1978 sattes det på sparmarkering på såmaskinen vilket innebar att man till efterföljande körningar på fältet hade spår att köra i. Även skummarkering har använt men problemet med detta är att skumbollarna kan blåsa iväg när det blåser och kör man där det är plöjt och ojämnt flyger de åt alla håll. Nuförtiden kör vi efter satteliter d.v.s. en GPS-motagare i traktorerna skall tala om hur vi skall köra för att det skall bli rakt och rätt avstånd till förra draget.
Anställda att minnas
Erik Gustafssons far fick arbete i ladugården 1918 och hämtades med familj och bohag på Tolarp i Jönköping med två hästskjutsar. Erik var då nio år och var ett av nio barn i familjen och de fick bo i ett rum och kök. Efter skolan började Erik att arbeta på gården i arbetsuppgifterna ingick bl.a. att kl. fem på morgonen tända eld i kakelugnarna i huvudbyggnaden. Efter värnplikten som ryttare på A6 arbetade han som chaufför i Hakarp i ett år därefter var han Drättinge trogen. 1 november 1938 blev han förkörare med en årslön på 975:- och bostad samt naturaförmåner 450 kg vete, 450 kg råg 400 kg havre 50 kg ärtor och 1460 l oskummad mjölk. För ljus fick han betala 20:- kr och för ström till radio 10:- per år. Erik blev 1939 rättare och arbetade som det fram till sin pensionering. Även efter pensioneringen fortsatte han att arbeta på Drättinge. Förutom att arbeta på heltid på Drättinge hade han eget jordbruk, 1953 köpte han granngården Tullebo där han och Agnes hade ett tiotal mjölkkor de skötte dessutom en tid gården som var Agnes föräldrahem i Flättinge.
Som förkörare på Drättinge efterträddes Erik av Kalle Eklund och när han slutade blev Axel Karlsson förkörare men då var vi inne på 50-talet och traktorerna tog över efter hästarna.
Erik var även duktig som snickare och har varit till stor hjälp när både ekonomibyggnader och bostadshus har reparerats och byggas om. När alla bröderna Stener arbetade på gården och som bäst höll på att bygga om sade Erik ”slå nu inte i för många spikar pojkar det skall snart byggas om igen”, han visste ju han hade varit med ett tag.
När Eva började köra traktor protesterade Erik för han tyckte inte att det passade sig men så småningom accepterade han det och blev istället en väldigt bra instruktör.
Erik var en stor tillgång för Drättinge, både för gården och oss alla personligen.
Göte Johansson kom till Drättinge strax efter kriget och ersatte Pettersson som ladugårdsförman och han stannade fram till 1957 när det bestämdes att ladugården skulle byggas om till lösdrift. Det ville han inte vara med om så han slutade och började i stället arbeta på Munksjö. Det var många blivande veterinärer som fick sin första utbildning i djurvård som praktikanter i ladugården under ledning av Göte, han tog även väl hand om dem på fritiden. Det inte Göte kunde om djuren det var knappast värt att veta. Förutom det var han även duktig på att rita och måla, han täljde även i trä både gubbar och tavlor.
Förr sades det att Drättinge var så stort att där gick det tre med käpp. Att gå med käpp innebar att de inte deltog i arbetet ute på fältet. Förutom ägaren fanns det förvaltare och/eller inspektor det fanns rättare blev senare arbetande rättare. Rättaren var den som såg till att arbetet blev utfört ute på fälten och inne i ladugården var det ladugårdsförmannen som bestämde. Det rådde ofta osämja mellan de som arbetade i ladugården och de som var ute.
Idag ser man ofta ensamma traktorer ute på fälten men på hästens tid arbetade man som regel i lag och då var det förköraren som låg i täten och bestämde takten och det gällde även vid körning till och från skogen på vintern. Erik var inte så populär som förkörare, de sa att han drev hästarna för hårt, men det kan kanske vara så att de andra hästförarna inte orkade hänga med i Eriks tempo, det var som regel full fart från morgon till kväll. Numera finns ingen av dessa befattningar kvar på Drättinge.
Under många år fanns det inga anställda på gården förutom Eva och Bengt. Varefter djurantalet i ladugården växte blev det så småningom nödvändigt att utöka arbetsstyrkan. 1998 anställdes Daniel Johansson från Mykinge och han arbetade fram till maj 2004. På senare år har det tillkommit fler företag på gården bl.a Drättinge Battlecamp och Drättinge Tryck och Design vilket gör att arbetsstyrkan på gården har fått öka något igen.
Arbetsstyrkan på Drättinge idag består av Claes Stener, Hampus Henrysson, Tomas Lindblom och Emil Karlsson mfl. deltidsarbetare
Andra Verksamheter
I K Vista hade fotbollsplan på Lyckås och använde baracken uppe vid Lilla Lyckås som klubbstuga. 1953 uppvaktade klubben med dess ordförande Herbert Karlsmo i spetsen Eric Sterer för de ville anlägga en idrottsplats på Drättinges mark nära Kaxholmen. De fick då arrendera mark och byggde en fotbollsplan med löparbanor och ett mindre hus för omklädning och lite förråd. Senare har ett större klubbhus byggts och ytterligare en fotbollsplan har anlagds.
En motocrossbana började anläggas på Drättinge 1963. Det var framför allt Ragnar och hans kamrater som började med att köra motocross uppe i backarna där det tidigare var ett grustag. De bildade Vista motorklubb efter något år kom Huskvarna motorklubb med Göte Karlsmo i spetsen och ett samgående skedde. Därefter drev Huskvarna motorklubb motocross-verksamhet på Drättinge fram till och med 1999. Drättinge banan var en av de bästa motocrossbanorna i Sverige och där kördes både SM- och VM-tävlingar. Pga. att man inte skötte sina åtagande som klubb så förlängdes inte kontraktet. Så nu hörs åter fågelsången.